måndag 11 januari 2016

Vart är vi på väg?

Året började med att tjejer i Köln, Tyskland, sa att de blivit antastade av ett gäng killar på nyårsafton.
Sedan läste jag om tjejer i Kalmar, Sverige, som sade samma sak.
Nu kryper det fram att det verkar vara samma sak även på konserter i Stockholm, men det har fått pågå i flera år.
Och hur var det i Malmö på nyårafton?
I varje artikel förkommer någon form av uttryck som: "Gärningsmännen var ofta unga utländska män som kommit till Sverige utan föräldrar." Så klart blir jag arg. Arg att vi har släppt in dem i landet. Ändå vill jag invänta mer fakta.


Och i Norge håller de frivilliga kurser för att invandrare ska lära sig hur de ska behandla kvinnor i landet. En kan tycka att folk borde veta sånt. Fast det är klart. Jag ser det ju att det inte fungerar i föräldrarelationer mellan invandrare ganska ofta i mitt jobb inom förskolan.
Så kanske borde de kurserna vara obligatoriska?



torsdag 24 september 2015

Regler och lagar gäller för alla

Det är väl det Beatrice Ask säger? Att det är okej att avhysa folk som slår upp läger någonstans i Sverige - utan tillstånd? Vilket jag tycker är rätt.


Och då ska regeringen tillsätta en utredning?!? För att se om det är okej att följa lagar och regler, eller vad? Skärpning.



fredag 4 september 2015

Gör så gott du kan

Jag är kluven till hög invandring. Jag har sett hur det påverkar förskolor och skolor negativt att ha över 50% invandrade barn i barngrupper och skolklasser. Jag har sett hur lärare sliter sitt hår och hur pedagoger går in i väggen för att de inte kan ge barnen vad de behöver. Det är inte rättvist mot någon part.


Jag röstade inte för EU när det begav sig. Jag vill bevara Sverige svenskt, på ett sätt som kan te sig gammaldags. Ändå gillar jag folk av en annan nationalitet än min egen och jag jobbar med folk från andra länder dagligen. En människa är en människa i mina ögon, oavsett hudfärg, nationalitet och namn. Varje enskild person representerar inte ett helt folkslag och precis som många svenskar kan en enskild person bete sig illa. Då ogillar jag personen för vad den gör och säger, inte för att den är ett visst folkslag. Jag vill tro att jag behandlar alla människor på ett humant, vänligt och likvärdigt vis. Så som jag själv vill bli bemött.


Folk på flykt känns hyfsat avlägset och jag har ett bra tag försökt att slå bort informationen om dem ur mitt huvud. Trots vedervärdiga bilder på båtlaster och flyktingläger.


Ända till jag såg bilden på den drunknade pojken, uppspolad på stranden. Som vilket barn som helst, som de barn jag möter i mitt jobb varje vardag. Muren brister och jag kan inte prata utan att gråta.


Hur ska vi göra för att hjälpa dessa flyktingar, utan att själva gå under? Pengar, javisst, det bidrar jag med, men vad mer? Det är väl nu det är dags för EUs medlemmar att visa sig enade och öppna varje hörn av sina länder, eller?



söndag 26 juli 2015

Berörd?

Det här med tiggare.


Alla har någon åsikt.


Ju mer jag hör vad politiker tänker sig göra åt situationen, desto mer åsikter har jag.


Ge tiggarna ett boende på kommunal mark? Har någon tänkt till då?? Det är ju inte rätt någonstans.


Och eftersom det inte verkar finnas ett enda parti som kan sätta ned foten och bestämma något i frågan så känner jag mig väldigt tveksam inför nästa val.









måndag 22 juni 2015

Vad hade du förväntat dig?

Livet består av förväntan. Alla är vi förväntansfulla i någon mån. We expect something of life. Kanske utan att vi vet om det. Kanske bär vi på en liten gnutta förväntan. Kanske bär vi på ett helt ton.


Jag tar med mina brorsbarn på Gröna lund en regnig midsommarafton. Min svägerska bjuder in till mat när jag kommer hem med barnen blöta, men glada. Då förväntar jag mig mat, en stunds socialt prat och sedan ett avsked. Jag förväntar mig inte ytterligare gäster och att bli ifrågasatt när jag dricker alkoholfritt. Jag förväntar mig absolut inte att få höra: "Drick lite vin, då blir du roligare." och "Fan, vad lik du börjar bli morsan, gråhårig och allt."


När jag avviker för att åka hem efter mer än tre timmar och en av gästerna förvånat ser på mig och säger: "Ska ni gå REDAN?! Är du allvarlig?" inser jag att den personen av någon anledning hade andra förväntningar. Varför vet jag inte, men så vet jag inte vad som blev sagt innan jag anlände.




När jag träffar några arbetskollegor på Universitetet och vi pratar om vad vi har att se fram emot under dagen och vi diskuterar de olika föreläsningarna förväntar jag mig att få höra någorlunda professionella åsikter, som jag kan jämföra med mina egna. Jag förväntar mig inte att mitt i samtalet få höra: "Vad smal du är i ansiktet. Fast det är klart, du har alltid varit smal i ansiktet." Varpå personens blick vandrar ned över min kropp och undviker att nämna något om den. Då dör mina förhoppningar och jag får omvärdera situationen.




I vardagslivet har jag en förhoppning om att den jag lever med bland annat ska ställa upp sina skor i skohyllan, tvätta bort sina tandkrämsrester ur handfatet, rätta till kuddarna i soffan efter sig, lägga smutsiga kläder i tvättkorgen och plocka undan sina väskor och saker så att en annan inte snubblar på dem. Eftersom den jag lever med är en tonåring borde jag väl sikta på att ha andra förväntningar...



lördag 6 juni 2015

The perfect heroine

Den 18:e maj skulle jag gå på förhandsvisningen av Spy, filmen som Melissa McCarthy har huvudrollen i och som jag har väntat på ett tag. Jag hade biljetterna i min hand. Tyvärr hade vi möte på jobbet hela kvällen, så jag offrade biljetterna till en av våra vikarier. Det grämde mig att han hade noll koll på filmen, men efteråt sa han att den var bra, ja, väldigt rolig till och med.


Bättre än så måste den vara.


Igår var det äntligen premiär och Fjortonåringen var lika peppad som jag.  Favoriten McCarthy och Jason Statham i SAMMA film! Är det möjligt? JA! Och det var så förbannat rolig att jag ville bara sitta i salongen och garva högt för mig själv mest hela tiden. I fakking LOVE Melissa McCarthy. Och Jason Statham! Shit, nog för att jag har tyckt att han är cool, men nu var han ju psykopatiskt rolig också! Bosom. Säger jag bara.
Och så är ju Björn Gustafsson med i en minimal roll, som knappt ens hade behövts i filmen. Ändå benämner McCarthy honom som svensk. Hur hade hennes karaktär fått den infon då...?


Kan även en feminist njuta av den här filmen? Naaa, tveksamt. För mycket sexuella anspelningar skulle jag tro. Jag ska dock se den fler gånger. Säkert köpa den också. Framför allt ska jag skaffa filmmusiken, för den var också minnesvärd.



Heja Sverige

Hur ska vi fira nationaldagen? Ska vi gå till Skansen? Ser över utbudet av tillställningar som finns. Vill gå på Liljevalchs och se utställningen om Hertha. Så det drar jag mer Fjortonåringen på. Sedan äter vi på Blå Porten och rör oss vidare mot Kungsträdgården för några eventuella snacks.


Redan då är vi dock helt slut. Inte så att vi har ont i huvudet. Det är dock en mental trötthet. Det har varit en fullspäckad och krävande vecka. Att då bli omringad av folk i kön till Djurgårdsfärjan, på konstutställningen, i kön till maten, klämmas mellan mer folk på spårvagnen och sedan försöka ta sig fram i Kungsan... nä, det går inte. Vi vänder mot Gallerian i jakt på två saker som behöver inhandlas inför semestern. Åskan hänger i luften och det är tryckande varmt i alla butiker. Här firar ingen i någon park, på någon ö eller hemma med vänner och familj. Tillsammans med turisterna rör vi oss genom staden - och shoppar.


Uppdrag slutfört och vi tar oss hem. Fem timmar efter att vi lämnade hemmet kraschar vi i soffan och orkar inte ens laga mat. Jag är tacksam för ledigheten.

onsdag 3 juni 2015

Syndiga svenskar

När jag såg trailer för filmen Kingsmen på bio med Fjortonåringen ville vi båda se den. Den var dock från 15 år, så det gick inte. Nu finns den i boxen hemma, så vi hyr den. Glada i hågen. Jag menar: Colin Firth, Samuel L Jackson OCH Mark Strong i samma film! OCH det är en spionfilm. What´s not to like? Som bonus får vi uppleva Taron Egerton som Eggsy. Clever ögongodis som vi gärna ser mer av. Måste se Testament of youth vid tillfälle.


Så hur var filmen? Väldigt givande! Killerscenen i kyrkan var sinnessjukt magnifik. Där någonstans undrade jag om den var lämplig för Fjortonåringen, men hon skrattade lika gott som jag åt allt det störda. Filmen blev fantastiskt galen mot slutet. Hade önskat ännu mer spiongrejer, men helt godkänd.


Ska vi säga att Sverige framställs som något inte så trevligt eller...?



tisdag 2 juni 2015

Aldrig sett tidigare

Om det i en bostadsannons står: "Av brandsäkerhetsskäl så är denna lägenhets balkong utrustad med en nedstigningslucka". Är det som en varning så att en ska veta att någon kan komma att klättra in från balkongen...?



söndag 31 maj 2015

All you need is love

När jag läste till lärare pratade ett par universitetslärare i samhälle och naturvetenskap om vikten av att prata om kärlek och känslor, inte bara om sex och att skydda sig. Fokus ligger ofta på det fysiska yttre, men det inre är nästan ännu mer viktigt. Känslor och kärlek. Våga prata om DET.
Det var nästan 10 år sedan.
När jag nu läser vad Hagström skriver om rapporten om vad det står i skolböcker blir jag beklämd. Hur kan en lärobok hänvisa till sex mellan djur när där står om sex mellan människor. Har det verkligen gått så långt?
Sedan hittar jag listor som "15 steg för att bli bäst i sängen" och jag blir ännu mer beklämd. Nog för att jag har testat allt i den där listan, men hade jag läst den som tonåring hade jag nog inte mått så bra. "Sluta tyck att saker är äckligt". Va? Eller visst kan det vara HELT OKEJ att tycka att vissa saker är äckliga. Då behöver ingen GÖRA dessa saker!


I marginalen

Spontant skrattar jag av ironi när jag läser om Lärarförbundets rapport om förskolan och att det skulle behövas mer resurser för barn i behov av särskilt stöd och specialpedagoger i barngruppen. Sedan blir jag gråtfärdig av samma anledning. Jag har jobbat som förskollärare i fem år och av den tiden har jag haft en barngrupp med enbart intresserade barn i åtta månader. Det var åtta månader av salig lycka när alla barnen var med på noterna och hela tiden kunde hitta något av intresse på förskolan. Vi kunde leva upp till alla mål och vi hade fantastiskt roligt tillsammans.
All den övriga tiden, alltså mer än fyra år, har det alltid funnits mer än ett barn i min barngrupp som behöver extra tid. Med det säger jag inte att barnen i behov av särskilt stöd är mindre värda än de andra. De har lika stor rätt till allt som alla andra barn har. Dessa barn bara påverkar gruppen på ett sätt som gör att personalen mår dåligt (då det inte finns tillräckligt med resurser i form av förståelse och personal) och att de övriga barnen i barngruppen inte har någon möjlighet att komma till sin rätt och få lika mycket tid av lärarna.
Sedan ska vi inte tala om hur det ser ut i skolan. Där finns det ju ännu färre lärare per barn - och ännu fler barn i en (barngrupp) klass.
Hur tror någon att lärare i förskola och grundskola ska mäkta med i det långa loppet - OCH kunna göra ett bra jobb? Jag har efterfrågat specialpedagoger i flera år. Dessa kostar dock oerhört mycket mer pengar än skolorna får bidrag för. En outbildad ung person kan fungera bra som resursperson till ett barn i behov av särskilt stöd, men gör det oftast inte. Vi har gått igenom fyra unga outbildade personer på ett halvår som resursperson. Alla har de bränt ut sig i arbetet med barnen i behov av särskilt stöd.

Kära moder

Vi har inte haft någon kontakt på några år för jag vill inte. I veckan funderade jag på om vi skulle höras idag, på mors dag, men insåg att jag inte har något behov av det. Är det själviskt? Ja, kanske. Fast nu är det dags för mig att vara förbannat självisk i vår relation. För jag kom också fram till att jag mår så mycket bättre när du inte finns i mitt liv. Jag vill inte vara den jag är när jag är med dig. Jag vill inte vara den du gör mig till. Jag vill inte vara som du. Jag kämpar varje dag för att vara en annan person än den du format mig till. Framför allt vill jag vara en bättre mor själv, till min egen dotter, men det är svårt för jag vet inte hur jag ska gå tillväga och dig kan jag inte rådfråga. När jag drar paralleller till min egen tonårstid blir det så smärtsamt uppenbart hur mycket som inte var som jag idag önskar att det borde varit.


De gånger de senaste 20 åren när du har frågat mig om jag ändå inte haft en bra uppväxt har jag inte velat ta diskussionen, utan bara nickat och jakande hållit med. För du har en förmåga att fråga de mest privata saker vid de mest olämpligaste tillfällen. Sedan har jag tänkt att vi gör alla alltid vårt bästa. Mer går inte att begära av någon. Eller gör det det? Visst finns det en punkt när vi borde be andra om hjälp för vi är själva inkapabla att fungera adekvat?

Annan prekär situation

Det är intressant att läsa Hagströms artiklar i Svenskan om tiggeriet i Sverige. Mellan raderna tolkar jag det som att folk i Sverige måste sluta skänka till tiggare för att vi ska få bort dem från våra gator. Och så är det väl. Det är som duvor som alltid kommer tillbaka om vi ger dem smulor. Det är inte bra för någon part. Hur får vi då det budskapet att nå fram till folket?


Allemansrätten i all ära, men tiggare (eller vilka tillresta människor som helst) har lika lite rätt som gemene svensk att etablera ett fast boende i skogen intill tätbebyggelse och slänga högar med soppåsar där barn och vuxna vill utforska naturen...



Prekär situation

När en kollega kommer till jobbet på förskolan så berusad att hen knappt kan sitta upprätt, har på väg till jobbet slagit sig blodig utan att märka det och får det att stinka alkohol i varje rum hen rör sig i så kommer jag till flera insikter.


* Det finns inte en suck i universum att jag kommer låta hen komma i närheten av barnen. Blir hen våldsam kommer jag tillkalla polis.


* Inte en chans att hen får interagera med någon förälder. Inte bara hens eget, utan även hela förskolans förtroendekapital kommer flyga all världens väg - precis som mitt gjorde för hen på bara några sekunder.


* Vad trist att jag vet exakt hur en alkoholist beter sig.


* Vad trist att jag, som nästan är yngst på min arbetsplats, måste vara den som agerar vuxet.



torsdag 28 maj 2015

Värre än heta linjen

"Kika mig", säger ungdomar ofta när de skiljs åt. Eller: "Vi hörs på kik".
Inte ring mig eller vi hörs.
Sen är de flera stycken som är kopplade till samma kikkonversation och är någon igång så slutar det aldrig strömma in meddelanden. Ibland rullar det in meddelanden när min tonåring redan ligger och sover. (Inte för att jag läser dem, men jag ser vad som händer på skärmen.)


Det är kik och spel som gäller på 14-åringens iphone. Jag har fått ta bort den och gömma den för att hon ska kunna fokusera på saker som behöver göras. Död åt många appar, önskar jag.


Idag kommer ett mail från 14-åringens rektor. Några lärare behövde ta ifrån eleverna telefoner för att de skulle kunna koncentrera sig på skolarbete. Vid det senaste föräldramötet jag var på så välkomnade jag att lärarna tar bort telefonerna, och flera föräldrar höll med. Det ska vara en lärares rättighet. Ja, det kan upplevas kränkande, men ibland behöver barn hjälp med att bryta ett destruktivt beteende. Eller vad vill vi att de ska hålla på med i skolan? Inte kik i alla fall.


Läraren i fråga tog ifrån en elev en mobil. På 27 sekunder kommer det 23 kik-meddelanden på telefonen. Hur ska någon kunna koncentrera sig på skolarbete med så mycket kommunikation? Hur ska någon kunna LEVA med så mycket konstant information och kommunikation...?







tisdag 12 maj 2015

Så kan det gå

När väninnan M drar med mig ut för att äta och dansa ska vi först hem till hennes nyblivne makes kompis för fördrink. På väg in till stan tänker jag: bara inte gin, jag tar vad som helst förutom gin. Innanför dörren frågar värden mig om jag vill ha en Geting. Geting, tänker jag, det var länge sen. Det är gott. Dricker folk sånt? Nej, värden sa visst GT, inser jag när jag får en Gin och tonic i handen. Så klart jag ler och dricker upp.


Vi går vidare till Gute Grill och bar. Visste inte att det fanns och det ligger en aning avsides, men oj, vilken pärla! Stort, mysigt och god mat. (Rekommenderar den vegetariska rätten.) Vi tar nästan alla  kött i olika former och orkar inte ens äta upp allt. Ett tips är att testa den rökiga drinken. Det var något alldeles särskilt att få känslan av att dricka en majbrasa.


Efteråt går vi och dansar. En kille börjar prata med mig, han är med grabbarna på svensexa och han är mäkta berusad. Glad och rolig att dansa med. Så ser jag ringen på fingret och efter några frågor kryper det fram att han är förlovad och de väntar barn. Ingenting att satsa på alltså. En av de beräknande "jägarna" som samlas kring dansgolvet lägger sina händer på mina höfter och säger att jag är vacker. Han vill dra mig iväg från mina vänner. Jag tackar nej. Han är väldigt snygg, men jag känner hans typ och jag vill inte ha ett one night stand. I nästa ögonblick står han med händerna på någon annans höft. Och jag blöder för de tre blonda 23-åriga tjejerna på dansgolvet som jag lärt känna. De klarar inte att värja sig när jägarna flockas runt dem.















torsdag 7 maj 2015

Inte mycket att tillägga

Sariannes lista över 10 saker förskollärare stör sig på hos föräldrar är i princip klockren. Jag är dock tveksam till om jag STÖR mig på dessa saker. Det är liksom en del av vardagen och det går inte att lägga alltför mycket energi på att nöta in det hos de föräldrar som inte förstår. Jag tänker att det handlar mer om kommunikation, och hur den ska komma fram till olika parter.


Personligen skulle jag älska att läsa en lista från föräldrar om vad de kan irritera sig på hos personalen. Ju rakare kommunikation, desto bättre kan vi bemöta varandra och skapa de bästa förutsättningarna för barnen.


Tillägg på listan? Ja, det skulle i så fall vara att: UPPMÄRKSAMMA BARNEN när föräldrarna hämtar. Ge ditt barn minst fem minuter odelad uppmärksamhet vid hämtning och ge ditt barn en rak och tydlig lämning (inget tvekande och mjäkande, om du inte faktiskt HAR möjlighet att vara hemma med barnet - och i så fall borde DU ha bestämt det LÅNGT innan ni står på förskolan).


Jo, och: märk kläderna. Det handlar mer om att hjälpa dig själv att hålla koll på ditt barns kläder. Om det är något du är intresserad av förstås.





tisdag 5 maj 2015

Obildad?

En bekant arbetar som tolk i teckenspråk. Hen har gått en utbildning för det. Hen tolkar mycket inom skolans värld och får ibland bita sig i läppen för att inte uttrycka sin egen mening när det uppstår meningsskiljaktigheter mellan de som hen tolkar åt. Hen håller sig dock, för hens jobb är att tolka ett språk, inte uttrycka sin egen tolkning av vad som blir sagt.




I samtal med föräldrar på förskolan brukar jag klara mig med deras stakande sfi-svenska eller min engelska, men ibland räcker det inte till. Vid två tillfällen har jag haft samtal med föräldrar där en tolk har varit närvarande. Första gången var tolken fysiskt närvarande. Då kunde jag se på tolkens kroppsspråk när det jag sa blev något annat. Jag bad att få det sagt tillbaka till mig och det visade sig att tolken lagt in en egen tolkning i det jag sa, så jag fick förklara igen, och förtydliga. Det kändes oprofessionellt från tolkens sida.


Vid det andra tillfället var tolken med i telefon och i högtalare. Det var ett känsligt samtal och mitt mål var att förmedla till föräldrarna hur allvarligt vi på förskolan såg på situationen med deras barn. Barnet kommer troligtvis behöva nära stöd av en alldeles egen pedagog i många år framöver. Ja, jag skulle kunna sätta en diagnos på deras barn, utifrån erfarenhet. Det är dock inte mitt jobb. Jag är ingen läkare, men jag kan hjälpa dem att komma till en läkare. Detta ville jag få fram i samtalet.


Ungefär halvvägs genom samtalet ser jag hur föräldrarna blir askgrå i ansiktet när tolken säger något på deras språk. Jag frågar vad som blivit sagt. Tolken säger att han har meddelat dem vilken diagnos deras barn har. Jag biter ihop och utan att göra föräldrarna ännu mer skärrade förklarar jag så tydligt som möjligt för tolken att inte hen heller är någon läkare och att det INTE är hens jobb att komma med egna tolkningar. Två gånger till under samtalet klargör dock tolken att det är uppenbart vilken diagnos barnet har.


Jag klagar sedan hos tolkförmedlingen, som ringer upp tolken och sedan mig.
- Nu har jag pratat med tolken och som jag förstår det så ville hen ju bara hjälpa till.
- Så klart jag fattar det.
- Jaha, du fattade det?
Jag vill bara morra fram fula ord, men biter ihop och svarar:
- Ja, jag har inte svårt att förstå folks intentioner. Det hör dock inte till saken. Det är inte tolkens JOBB att hjälpa till. Tolken ska översätta vad som blir sagt, INTE lägga in egna tolkningar.



Vem gör rätt och vem gör fel

Jag funderar mycket över det här med barn som i princip inte kan befinna sig i möblerade rum större delen av tiden. Var går gränsen, när blir dessa barn någon som misshandlar en annan människa? Hur ska de någonsin kunna samspela med samhället och omvärlden i stort om de inte ens kan bete sig som "folk" bland de som har känt barnet sedan innan det kunde gå? Hur ska föräldrarna orka med många år av våld, utfall och ett agerande som oroar andra konstant?


Flera gånger har jag upplevt hur personal på förskolan genomlever ett utbrott från ett av dessa barn och efter att ha fått tagit ett helt batteri av smällar, slag och sparkar och fått möbler slängda mot sig och situationen börjar bli hanterbar så erbjuder den vuxne barnet en "bonus", som att få göra något exceptionellt, något ovanligt, något extra roligt och uppskattat som är ingen av de andra barnen förunnat. Varför bete sig så? Är det för att den vuxne vill att barnet ska känna sig glad igen och inte tänka att de har gjort något så hemskt att det inte går att förlåta? Barn är inte dumma. Flera gånger har jag hört barnet själv sedan säga till andra barn: "Jag får göra det här för att jag slogs/kastade saker/var dum, gör det du också, så får du också göra det här roliga som jag nu får göra". För vad har barnet lärt sig? Att om jag beter mig illa så får jag en belöning?


De gånger jag har handskas med dessa barn har jag aldrig erbjudit något liknande. Beteendet som barnet visar vill jag ta starkt avstånd ifrån och visar med bestämdhet att jag inte tänker vika mig och inte ta någon skit. Även om jag måste tvångshålla barnet för att slippa att bli skadad.

söndag 19 april 2015

Blandad kompott


The imitation game. Har tänkte se filmen ganska länge. Har dock inte läst på om hela handlingen. När slutet kommer och jag inser vidden av verkligheten smärtar det i bröstet. Tänk vilket liv. Vilket slöseri. Ah, och skolscenen där Alan Turing inte vill att ärtorna blandas med det andra på tallriken. Sån asperger. Som jag har sett redan i vissa 2-åringar på jobbet på förskolan.


Några dagar senare ser jag Fast and furious 7 med Fjortonåringen. Den har vi också tänkt se ett tag. Jag är bland de äldsta i salongen. Bortsett från den äldre damen och herren som sitter avsides och går mitt i filmen. Mitt på en vardag under påsklovet. Jag gråter en skvätt över Paul Walker på slutet.


Hemma ser vi på Croodarna och skrattar gott, fast det är fjärde gången vi ser filmen. Det är en av mina favoritfilmer.

Skilda världar

Jag har en diskussion och pluggar med min studentgrupp inför nästa seminarium på universitetet. Vi är på biblioteket vid Medborgarplatsen. Har lånat ett grupprum på punktmedis. De visar filmen Divergent för tomma soffor. Nej, inte tomma. Efter några minuter fylls sofforna i hela nedervåningen av fem tiggare som lägger sig för att vila. De breder ut sig i de sköna skinnsofforna och mot de mjuka kuddarna. Några meter därifrån sitter vi och diskuterar hur vi som handledare ska godkänna eller underkänna studenter - och klagar på att det är så varmt i grupprummet.

söndag 12 april 2015

Oanande

På väg hem från bio med Fjortonåringen en söndag eftermiddag. Från T-centralen till söderförort med tunnelbanan. Redan på perrongen märker jag en man som pratar i telefon och snackar om att sälja något. Hela hans beteende tyder på att han är påverkad av något. Det ser ut som han håller en cigarett i handen, så där som rökare kan hålla den pyrande delen av ciggen inåt i handen. Ingen rök syns dock.


Väl på tåget ställer sig mannen vid dörrarna bakom Fjortonåringens säte. Jag sitter mitt emot och ser då att det inte är en cigarett utan en full kanyl. Han håller en öppet spruta med något i. Han går omkring med den i handen som om han skulle trycka in nålen och pressa ut innehållet rakt in i sitt lår eller arm när som helst. Han har så yviga rörelser att han lika gärna skulle kunna råka sticka in nålen i vem som helst i närheten. Jag tar med mig Fjortonåringen och flyttar några säten längre bort. Andra i vagnen börjar också flytta sig. Själv är han helt omedveten om omvärldens beteende.


Flytten hjälper dock inte, eftersom mannen rör sig fram och tillbaka genom vagnen, viftades med armen. Jag håller andan när han passerar oss, spänner mig och är beredd att göra ett utfall om han skulle vingla till och falla mot Fjortonåringen. En station senare går han av.


Lite lätt ångest bultar inom mig. Har jag verkligen uppfostrat Fjortonåringen till att bli tillräckligt uppmärksam och undvika situationer som dessa?





Jag älskar dig, men...


Vid flera tillfällen har jag försökt få vänner som inte har barn att förstå vad det innebär att leva med ett barn. Varför skulle jag vilja ha en karl som sambo? Jag har ju redan en sambo - som jag måste ta hand om och anpassa mitt liv efter.


Jag tänker på det igen när jag blir irriterad över att jag i princip aldrig har någon egen tid för att vara ensam hemma eller åka iväg vart jag vill, när jag vill, att jag måste anpassa min mat och mina mattider efter en annan person (mitt barn). En vän säger att det är skönt att få vara ensam någon dag när sambon är bortrest. Det fungerar på EXAKT samma sätt med barn. Vännen kommer nog lära sig det.


Fjortonåringen tränger sig fram i köket när jag står och förbereder något att äta. Hon tycker att fördelningen av maten är orättvis. Jag har förklarat flera gånger att livet inte handlar om millimeterrättvisa, men att kommunicera vad som är viktigt för en själv. Vilket fjortonåringen gör, och deklarerar att vi är som rumskompisar, som delar lägenhet. Well...



Liv


Om du behöver lämna ditt hem, ditt liv och aldrig mer komma tillbaka, vad tar du då med dig? Vilka saker packar du, vilka är viktiga? Vad behöver du, vad behöver ditt barn? Vad räcker för att överleva?
Olika människor låser sig vid olika saker. Med åren har jag kommit fram till att det nog inte finns en enda pinal jag MÅSTE ta med mig. Många saker skulle jag VILJA få med mig. Men om det gällde mitt liv, mitt barns liv? Om vi behövde fly från en hotfull situation av någon sort och aldrig mer komma tillbaka? Nej, då finns det INGENTING som betyder något. Bara våra liv har ett värde.





onsdag 8 april 2015

På min gata i stan

I det lilla förortscentrum där jag bor finns det en informationstavla, som på många andra ställen i landet. Den visar var de olika affärerna och företagen finns. Tavlan sitter i en metallram som har en genomskinlig skiva i plexiglas som skydd närmast oss som tittar på den.


Vi är många i rörelse kring tavlan, då den sitter nära en parkering, flera affärer och byggnadsarbetare som jobbar i närheten. Vi är flera som ser att två män står och meckar med tavlan. Först antar jag att de ska laga något som är trasigt med den. Sedan ser jag att de håller på och bänder upp metallen med en skruvmejsel. De pratar på ett sätt som inte heller verkar stämma med helhetsbilden. Liksom så där som alkisar eller påtända kan göra, maniskt och fokuserat, men ändå clownaktigt. Sedan ser jag att den ene har en cowboyhatt och ingen av dem bär några kläder som visar att de tillhör företaget som sköter centrum.


Just då får männen loss plexiglasskivan ur sitt läge och börjar bära iväg på den. Med breda leenden på sina läppar. Jepp, det har fixat uppgiften. Jag och några till stannar upp, osäkra på om vi ska lägga oss i eller inte. Just då stannar en bil på parkeringen med en kille från företaget som sköter centrum. Han tar in situationen, kastar sig ur bilen, skriker åt byggjobbarna att stoppa snubbarna med plastskivan, vilket de gör. De två snubbarna med skruvmejsel och cowboyhatt är som bortblåsta på två sekunder, lubbandes bort från centrum. Killen med bilen parkerar och tar sedan plexiglaset till sin ursprungliga plats.


Tänka sig.