Det var svårt för mig att ta mig igenom Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Flera gånger var jag tvungen att sluta läsa för att jag kände mig så frustrerad. Huvudkaraktären gick mig på nerverna och jag ville banka hennes huvud i väggen - ja, eller snarare mitt eget då - och skrika åt henne att släppa och gå vidare. Hur lågt kan en människa sjunka, tänkte jag, och läste vidare och insåg att en människa kan sjunka ännu djupare tydligen.
Är det här en roman? För mig är det mer en novell. Texten är väl för kort för det förstnämnda och för lång för det senare. Banal tycker jag dock inte att texten är. Jag vet att det finns många kvinnor som beter sig på det sätt som huvudkaraktären gör. Det får mig att rannsaka vissa delar av mig själv. Har jag någonsin varit så här jobbig och vänt mig till min egen "väninnekör" med samma dilemma och besatthet? Jag kan dra mig till minnes ett par tillfällen när jag var yngre, men vill inte minnas att jag platsade i den kategori som jag anser att kvinnan i boken tillhör. Kanske blir vi alla visare med åren? Eller är jag ovanligt manligt lagd? Inte tusan skulle mitt hopp leva lika länge. Radera mobilnumret till personen i fråga, slit dig fri, ha mer självrespekt!
Sidan 137 speglar egentligen innehållet i hela boken. Läs den, så vet du vad du har att vänta dig.
Jag håller med flera andra som kommenterat boken att i texten finns det ett flertal uttryck som jag skulle vilja lägga på minnet, som är så bra att jag skulle vilja kunna citera dem för någon annan vid tillfälle. Samtidigt innehåller texten ett par krångliga tankegångar. Jag har inte svårt att följa med i dem, men inser att huvudkaraktären:
* inte är någon jag skulle kunna umgås med om hon fanns
* beter/uttrycker sig en aning som en besserwisser, alternativt en högskoleprofessor
* möjligtvis har en släng av asperberger
Jag blev nyfiken på boken, undrade vad den handlade om och nu vet jag det. Hade jag kunnat leva utan att ha läst boken? Absolut. Tycker jag att fler ska läsa den? Absolut. Däremot förstår jag att jag aldrig kommer kunna ta mig an Lena Anderssons "Utan personligt ansvar", för då lär jag krevera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar