söndag 29 juni 2014

Konsten att ha låga förväntningar

När någon vän beklagar sig över att de har väldigt lite vuxensällskap eller barnfri tid kan jag ha svårt att visa förståelse, eftersom jag i princip har noll av båda delarna, men allt handlar ju om förväntningar. Jag förväntar mig det aldrig, så jag blir glad när det händer. Andra förväntar sig det ofta och blir då besvikna när det inte sker lika ofta som de hoppats.

För att inte tala om förväntningarna på att ha sex. Det finns ju inte på världskartan. Sedan vi flyttade till mindre lägenhet vågar jag knappt ens ta saken i egna händer, s a s. Ibland minns jag det där paret som jag kom i kontakt med när jag som sextonåring annonserade i lokaltidningen att jag kunde vara barnvakt. En desperat stackare till man ringde och öste ur sig sina problem: han och hans flickvän bodde i en liten 2:a och hade ett spädbarn. Han klarade inte att ha sex inför barnet och knappt ens när det sov, så det blev MYCKET sällan sex för hans del. Därav behövdes en barnvakt. 

lördag 28 juni 2014

Var går gränsen?

Ser "That awkward moment" hemma med Trettonåringen. Filmen är från 11 år. Nej, det innehåller inget våld, men en sablans massa sex. I en scen tar en kille en tjej bakifrån medan de pratar och en annan kille kommer in och pratar med dem medan de står kvar i doggy style positionen. Och, jag vet att jag har undrat det här tidigare, men var går gränsen liksom? Hur är det okej för elvaåringar att se sånt?

Liten blir stor

Min pappa har varit stormästare i femkamp inom vår familj i många år, men nu börjar nästa generation ta över den titeln allt oftare och när jag vann idag medgav min pappa att han nog börjar bli gammal. Ja, det skar i mitt hjärta, men jag gladdes samtidigt åt min vinst och vet att han är en dålig förlorare. Trettonåringen var dock känsligare och oroade sig för om inte hennes morfar var sårad, så jag fick försäkra mig om att så inte var fallet.

Sedan berättade min bror Pingu om när han spelade Fifa fotboll TV-spel med sin sjuårige son Peppar och sonen vann med knapp marginal och efter spelet säger: "Pappa, du vet att jag inte gör mitt bästa, va?" "Jaha", sa Pingu, "men gör ditt bästa nu då" och så körde de en gång till. Då krossade Peppar allt motstånd.

Men så är det ju. Det en övar mycket på, blir en bra på. På min och Pingus tid var det Pacman. Vi briljerade och våra föräldrar lärde sig knappt ens att spela det.

fredag 27 juni 2014

Hur tänker du själv?

"Hur jobbar ni med genus?"
Det frågar föräldrar som ansöker om plats för sitt barn på förskolan där jag jobbar.
För fyra år sedan frågade ingen, men nu är det några varje år som undrar.
Efter att jag visat runt en familj förra veckan och besvarat föräldrarnas frågor så kom jag på att nästa gång ska jag istället kontra med: "Hur tycker du själv att vi ska jobba med genus?"
Vi har en läroplan att följa och där står jämställdhet i fokus. Att "jobba med genus", alltså att vara medveten om hur vi skapar genus i vardagen är ett sätt att nå fram till jämställdhet. Med ettåringar som inte kan prata är det svårt att diskutera värderingar och genus, men vi kan visa hur jämställdhet bör upplevas.

Tapperhet

Såg Cyrano i Rålis igår med väninnan L och Trettonåringen. Starten var oerhört seg och Trettonåringen kroknade direkt. Jag tvivlade också och började luta åt att gå, men efter sisådär 10-15 minuter tog det sig och blev bättre. Det var ganska kylslaget ute och skådisarna gjorde ett bra jobb. Det var stundom väldigt givande och roligt och Robin Keller gjorde ett kalasjobb. Även om slutet var en aning plumpt så rekommenderar jag det hela.

onsdag 25 juni 2014

Vad haver jag gjort idag?

Det är sannerligen ett omväxlande arbete på förskolan, särskilt nu när några i personalen har semester och den ordinarie verksamheten går på sparlåga. Eller, nej, vem försöker jag lura, det är precis lika rörigt som vanligt:

Jag har hjälpt kockvikarien att leta fram potatis, fått välkomstkramar av barn, skrivit betyg till sommararbetare, skrattat med barn, gått i skogen och flytt från mygg, njutit av att hitta sniglar med tvååringar, lugnat aggressiva och skrikande barn som saknar en frånvarande förälder, gjort många sandkakor, läst böcker med en hel soffa full av barn, spikat och skruvat i plankor och väggar, bytt en hel massa blöjor, tvättat, skrivit ut bilder och fått adjökramar från barn.

Utöver det har jag pratat med föräldrar som söker plats på vår förskola och jag är glad att vi får så goda omdömen av de föräldrar som har sina barn hos oss, så vi har i princip alltid kö, men det har varit enormt tidskrävande när flera "gamla" barn har flyttat iväg under våren och jag har fått styra upp kontakt med hem, blanketter, inskolningar och gruppsammansättningar.

Ett nytt barn har inskolning nu och jag och mina kollegor handleder föräldern så mycket vi kan och jag slutar aldrig förvånas över dessa föräldrar som inte förstår att sätta gränser för sina barn - men är lika tacksam varje gång en förälder är mottaglig för våra tips och råd om hur de jobba med gränssättning hemma. Jag har hört flera gånger att vår förskola är bra på struktur och jag har lärt mig att det är nyckeln. Barnen behöver ramar och vi behöver struktur. När vi har det som grund, då kan vi vara fria att göra det vi vill inom de givna ramarna och alla känner sig tryggare tillsammans.

söndag 22 juni 2014

Det lilla i det stora

Under midsommardagen strövar jag på Skansen med Trettonåringen, hennes kusiner Kanel och Peppar, samt min bror Pingu och hans exfru. Vi ser sälar, björnar, lodjur, järv och varg och en hel mängd andra djur och det är intressant, men när vi sitter på en bänk och en ekorre springer över våra händer i sin jakt på föda då blir alla eld och lågor. Tänk att något så vanligt kan bli så uppmärksammat, bara för att vi kan komma så nära.

På väg från förorten till Djurgården och hela dagen på Skansen, på färjan hem och överallt vi rör oss i huvudstaden så rör sig turisterna runt omkring oss. Jag hörs polska, tyska (oj, så mycket tyska!), amerikanska och japanska överallt. Det är så fint att se hur begeistrande de är över vår fina stad.

tisdag 17 juni 2014

Blaj e sköj

Minns inte om jag skrivit om R.I.P.D., men se den. Det är ingen Oscarvinnare, inte ens i närheten, men den har sina sköna poänger. I helgen såg vi den hemma för andra gången. Vissa scener tittade vi på fyra gånger och skrattar och diggar. Trettonåringen gillar "Fat Elvis" så mycket att jag letade reda på musiken åt henne, den är skön.

Gold member

Har varit på SFs medlemskväll och sett förhandsvisningen av Walking on sunshine. Måste säga att hela känslan av filmen var mycket snarlik Mama Mia. Kanske för att det var väldigt brittiskt eller för att det är tänkt att utspelas typ samma "era". Jag hörde både i salongen och i toakön efteråt att det var blandade åsikter, de flesta verkade dock tycka att den var väldigt bra, däribland min trettonåring.

Själv tyckte jag att det var aningen för mycket sång. Det kändes som att det var längre uppehåll mellan sångerna i Mama Mia, men jag kanske minns fel. När den näst sista sången börjar i kyrkan känns det bara FÖR fånigt och jag måste släppa ut ett fnitter och får med mig flera i publiken. Alltså satt inte bara jag och höll mig.

I stort tycker jag att filmen funkar. Trettonåringen anmärkte på att hon aldrig kunde ha gissat anledningen till att bröllopet inte blir av innan bruden sa det (för det är väl ingen spoiler att det inte blir något bröllop, då är det ju inget lyckligt slut, som jag hoppas alla fattar), och jag tänker att, nä, den anledningen måste man nog vara äldre än tretton för att komma fram till.

I filmen är huvudrollsinnehavarnas bästa kompis en väldigt överviktig tjej, vilket är fine and dandy, men jag undrar om hon kommer vara med och dansa, ungefär som Tracy Turnblad i Hairspray, men icke särskilt mycket, nej. Det som irriterar mig så till den milda grad att jag knappt kan fokusera på något annat är att det redan från början är givet att den överviktiga tjejen ska paras ihop med den överviktiga killen (ja, killarna har också en dito kompis). Dessutom är så klart både knubba och knubbe de som är lite häftiga, babbliga och spelar clowner. Hela det konceptet var jag inte den enda som stönade över i salongen.


måndag 16 juni 2014

Magnificent

Har sett Maleficent med Trettonåringen. Ratade 3D, men i det här fallet kändes som att det hade funnits flera scener som skulle gjort sig bra i 3D. Jag hade låga (inga?) förväntningar och tyckte det var en fantastisk rulle. Rekommenderas!

Brännmärkt

Tonårsflickor som har mens när det är dags för simning i skolan har det jobbigt. Som tonårsmorsa måste jag ju hjälpa till genom att sjukskriva för att inte få ogiltig frånvaro. Hur var det när jag var tonåring. Minns inte ett jota av sånt, så jag stämmer av med väninnan som minns. Idrottsläraren skrev ett M i närvarolistan och sedan fick vi vara med parallellklassen och ha innegympa. Alternativet var att sitta med inne i simhallen och vara utstirrad.

Tänk vad killar slipper mycket. Jag har dock redan fått höra om hur Trettonåringens killkompisar pratar om snygga tjejer och att dra en snabbis innan de ska ses och gå på bio. Trettonåringen är föga imponerad av det snacket. Skulle inte jag heller vara.

Gräset är inte grönare

Tittar på en lägenhet, funderar på att flytta. När jag låg i min mammas mage bodde hon och min pappa i huset intill den lägenhet jag tittar på. Vill jag flytta in i förorten nästgårds från den jag bor i tillräckligt mycket för att förlora min kötid i bostadsförmedlingen? Nä, inte så troligt. Eller?

torsdag 12 juni 2014

Too old to care, too young to die

Det är väl när en har glömt hur mycket en fyller som det är dags att sluta fira födelsedagen över huvud taget? Eller?

söndag 8 juni 2014

Die, repeat, die, repeat

Det var inte så vidare värst mycket "live" i Edge of tomorrow. I början liknade filmen verkligen mest Groundhog day, fast på ett bra sätt. Sedan förvånades jag över att det verkade vara en kvinnlig hjälte för en gång skull, men tji fick jag, förstås, för ingen annan än Cruise kan väl vara hjälten i en film som han spelar i?

Filmen är bra, don´t get me wrong. Den är bra gjord och upplägget är bra. Både Trettonåringen och jag sitter och suger in andan vid flera tillfällen av spänning och förväntan och så lyckas de så bra med den komiska timingen - som i de flesta filmer som Cruise spelar i. Utomjordingarna är också rätt bra gjorda, även om de liknar en blandning av Alien och Decepticons. Det är action på hög nivå och i högt tempo. Favoritscenen är när Bill Paxton säger: "What in the hell were you thinking?" Slutscenen var inte världens bästa, men okej da, I´ll live with it.



lördag 7 juni 2014

Pragmatiker

I reklampausen till en film ser Trettonåringen och jag Coops reklam där ett norskt par går genom affären och funderar över vad som är så märkvärdigt med just 6:e juni. Är det inte något som ska firas denna dag? Nej, det kan det väl inte vara, när det är en massa folk i affären och handlar, som om det är en alldeles vanlig dag? Trettonåringen säger att hon inte fattar poängen. Jag tror att poängen är att norrmän firar sin 17:e maj lite som amerikaner; de dansar och sjunger på gatorna och de hälsar på kungen. Skjuter vi ens några fyrverkerier? Nej. Trettonåringen tycker att vi kan "fira" dagen med vila, men jag lyckas övertala henne att åka in till stan för att uppleva något firande. Väl i stan knockas jag - som får vanlig huvudvärk kanske två gånger om året - av någon sorts migrän och kan inte se ordentligt, så det är bara att åka hem och sova. Bara att förvänta sig kanske efter en vecka då jag jobbat 10 timmar per dag.

I have a dream

Ser sista avsnittet av Kärlekskoden och fastnar vid två saker. Det ena är att det är hyfsat uppenbart att Staffan inte är kär. Det andra är djupare. Det är när Pär kommer till insikt om att det är bra om ens partner har samma värderingar som en själv, men det också är viktigt att ha DRÖMMAR som överensstämmer med sin partners. Och då slår det mig som en tegelsten i huvudet: jag har inga drömmar. Jag har fått frågan några gånger under mitt liv: Vad har du för drömmar då? Aldrig har jag lyckats sätt några ord på en dröm, för jag har ingen. Mig veterligen har jag aldrig hört någon av mina föräldrar uttala några drömmar heller. Har jag mål? Jo vars, jag vill att ungen min ska ha ett bra liv och klara skolan och så, men riktiga målstolpar som jag vill nå fram till? Nej.

Gör det mitt liv mer eller mindre värt någon annans?



torsdag 5 juni 2014

Be still my heart

The Mentalist har varit min favoritserie på TV i några år och Trettonåringen och jag njuter av den tillsammans. Det är mordgåtor, men hyfsat harmlösa och sällan grovt våld. "The icing on the cake" är Simon Baker. Det där ansiktet, de där ljusa lockarna, åh, kära nån.

tisdag 3 juni 2014

If I ruled the world

Jag orkar inte läsa om tjejer i Indien och Pakistan och Sverige eller var det än är som blir misshandlade och våldtagna bara för att, bara för att det är möjligt för någon att göra det. Jag orkar inte, men jag gör det ändå. Sedan tänker jag att de män jag känner inte är kapabla att begå, delta eller bli vittne till något liknande och jag väljer att tro att det är sant.

Men om jag var gud, om jag styrde här i världen, om jag var en stor, stark psykopat så skulle jag inte dra mig för att döda.



söndag 1 juni 2014

Värt att tänka på

Under måltiden på Skansen har jag en japan som bordsgranne och slås av att japaner, kineser och, ja, asiatiskt folk överlag alltid är hyfsat tunna. Har nog aldrig sett någon överviktig (bortsett från sumobrottare då, men där är det ju självvalt). Det bara MÅSTE handla om kosten. Eller ligger det något i generna också?

Jag minns när en pojke från Sri Lanka var hemma hos oss och lånade toaletten och han förundrades över att där fanns tidningar. Vad gör svenskar med tidningar inne på toaletten? Ja, är det så att vi måste klämma mycket mer, har problem med magen eller bara vill ta en lugn stund och sitta och chilla på toan? Är det så att asiatiska människor har bättre tarmrörelser och aldrig behöver sitta en lång stund på toaletten? Ingen aning, men det är intressant att betänka. Eller inte.

Not quality time

På väg hem från Skansen är förstås spårvagnen knökfull, men det är överkomligt. Tunnelbanan däremot är inte att leka med.

Hur tänker de på SL när de kör korta tåg en söndag en långhelg då det är mycket barnfamiljer, långfärdsresanden, turister och folk som ska på konsert? Var det något fel på så många vagnar att de inte räckte till?

Quality time

Går över fältet på Gärdet med Trettonåringen på eftermiddagen idag. Där är det fullt av bajamajor och en hel scen håller på att plockas ned. Vi undrar vad som pågått där under helgen, men jag inser att jag har läst om det redan. Metallica har spelat.
Vi ska till drakfestivalen längre bort på Gärdet, men det är inte mycket vind och Trettonåringen är mer lockad av att gå till Skansen, så vi vänder kosan ditåt. Bäst att nyttja årskortet.

Först passerar vi Junibacken och jag skulle vilja gå dit, men har inget litet barn att gå med längre. Trettonåringen säger att hon inte gillar stället.
- Hur kan du inte gilla stället? Vi hade typ årskort dit och var där varannan månad ett tag.
- Allt jag minns är att du tvingade mig att lämna min mjuka älg i en tunna där de samlade mjukdjur som skulle skänkas till barn i något annat land. Ja, och att jag blev så stor att jag inte fick plats i Alfons Åbergs hus längre, så jag fick panik när jag höll på att fastna.
- Men... Minns du inte linbanan genom alla hennes berättelser?
- Vems?
- Öhm..
- Jaha, Astrids! Nä, vilken då?
- Den där man sitter och får åka igenom alla sagorna och se på figurer de byggt upp.
- Jaha, jo, den minns jag!
- I början var draken jätteläskig och du vågade inte titta och sedan byggde de om den och du vande dig och tittade hela tiden på allt smått. Och det fanns ju annat där inne också...
- Ja, ja, okej da.

Vi fortsätter förbi Grönan. Trettonåringen säger att hon kan tänka sig att sommarjobba där längre fram.
- Och på Skansen kanske.
- Ja, kanske. Jag vet inte hur man får sommarjobb där, men på Grönan har jag ju jobbat.
- Och på Skansen väl?
- Nä, men på NK.
Och så drar jag minnesvärda anekdoter från mina jobb medan vi går in på Skansen och börjar kryssa mellan japanska och italienska turister. Vi börjar med glashyttan.

Utanför ligger det glaskross som ser ut som snö på marken. Inne i butiken köper jag en tjusig bröllopsgåva till väninnan M som ska gifta sig i sommar. Det är i och för sig bara ett bihang till den stora presenten som jag håller på och ordnar med.
 
Vi fortsätter till Solliden och där har de tagit bort bänkarna framför scenen. Undrar just hur det blir när det är fullsatt. Lär inte folk flytta runt stolarna? Och ingen VIP-sektion nu då eller?
 
 Vi äter och jag njuter av rårörda lingon.

Stockholm visar sig från sin bästa sida och jag älskar den här stan.
 
 
Sälarna visar också sin bästa sida.
 

 
Vi traskar runt på stigar på Skansen där vi aldrig tidigare gått (och kryssar mellan turister) och överallt är det så vackert, blommande och grönt. Vilken lunga Djurgården är. Det är vår central park.
 
 

I ny tappning

Så här såg dricksvattenfontänerna ut när jag var barn:
 
På Skansen idag såg en ny variant ut så här:
 

Way to go

På mors dag fick jag ett kompishjärta av Trettonåringen.
Det här är min halva:
På hennes står det förstås "Daughter".
 
Antar att jag måste gjort något rätt här i livet.