Spontant skrattar jag av ironi när jag läser om Lärarförbundets rapport om förskolan och att det skulle behövas mer resurser för barn i behov av särskilt stöd och specialpedagoger i barngruppen. Sedan blir jag gråtfärdig av samma anledning. Jag har jobbat som förskollärare i fem år och av den tiden har jag haft en barngrupp med enbart intresserade barn i åtta månader. Det var åtta månader av salig lycka när alla barnen var med på noterna och hela tiden kunde hitta något av intresse på förskolan. Vi kunde leva upp till alla mål och vi hade fantastiskt roligt tillsammans.
All den övriga tiden, alltså mer än fyra år, har det alltid funnits mer än ett barn i min barngrupp som behöver extra tid. Med det säger jag inte att barnen i behov av särskilt stöd är mindre värda än de andra. De har lika stor rätt till allt som alla andra barn har. Dessa barn bara påverkar gruppen på ett sätt som gör att personalen mår dåligt (då det inte finns tillräckligt med resurser i form av förståelse och personal) och att de övriga barnen i barngruppen inte har någon möjlighet att komma till sin rätt och få lika mycket tid av lärarna.
Sedan ska vi inte tala om hur det ser ut i skolan. Där finns det ju ännu färre lärare per barn - och ännu fler barn i en (barngrupp) klass.
Hur tror någon att lärare i förskola och grundskola ska mäkta med i det långa loppet - OCH kunna göra ett bra jobb? Jag har efterfrågat specialpedagoger i flera år. Dessa kostar dock oerhört mycket mer pengar än skolorna får bidrag för. En outbildad ung person kan fungera bra som resursperson till ett barn i behov av särskilt stöd, men gör det oftast inte. Vi har gått igenom fyra unga outbildade personer på ett halvår som resursperson. Alla har de bränt ut sig i arbetet med barnen i behov av särskilt stöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar